När allting känns riktigt jävla pissigt och man verkligen inte gillar eller vill göra någonting över huvudtaget, vilket som tur är inte har hänt mig på ett bra tag, brukar jag, otippat nog, vända mig till filmens värld.
Men inte vilka filmer som helst, det måste vara filmer som är lågmälda, småskaliga, har ett uns av hopplöshet och menlöshet men samtidigt en underfundig, komisk klang. Tänk Lost in Translation. Tänk Harold & Maude. Tänk Jim Jarmusch på 80-talet. Tänk till viss del American Beauty eller Magnolia.
Efter det är livet värt att leva igen.